Blir jag en deppig rökande morsa då?

Jag kan, trots min ringa ålder, känna en viss längtan efter barn. Däremot har jag en bild som spelas upp i mitt inre där jag ser att en alltför tidig graviditet m fel kille kommer resulera i att jag blir en ensamstående, fattig, storrökande mamma som hasar runt i mjukisbyxor i den slitna tvårumslägenheten. Min rationella sida vet dock att detta scenario är föga troligt ungar el ej. Ditt inlägg gav mig dock ett visst hopp om att den rätta killen kanske uppenbarar sig när man minnst anar det och att det där med barn och karriär kanske faller på plats så småningom.

Jag hasade runt i mjukisbyxor, tjock, efter mitt första barn (med rätt kille), i en tvårummare. Smygrökte gjorde jag också. It could happen... jag vill inte skrämmas hehe... Men så här, det finns tusen varianter på hur det kan gå. Det bästa tror jag är att inte förläsa sig, inte ha en fix bild av hur det ska vara, inte försöka vara perfekt och jobba på (om man har det) sitt kontrollbehov. Då kan det gå huuur fint som helst. Barn är ju trots allt inte chiuauor även om man kan tro det när man ser alla mediamammor. Dom är riktiga människor och precis som riktiga människor är dom asjobbiga, underbara, snälla, dumma, irriterande, kloka, manipulativa (väldigt manipulativa).

Men det här är bara min teori. Om du skrev till lajfstajlcoachen Lisa Fabre i Mama skulle hon kanske be dig göra några solhälsningar mot den där ångesten så löser det sig.