söndag 20 juli 2008

Hur står det till med barnångesten?

Mm, jag gillar den här bloggen. Hon är för skön. Fortsätt blogga. Mycket. Även när du hamnat i Momzilla-land. Jag vill veta allt om hur det går. Hoppas bara du inte menade allvar med Odd Molly-kläderna.

Ibland när vi går på stan, mannen, jag och barnen, går vi förbi ett par som det lyser "nyfött" om. Man vet att dom precis fått sitt första eftersom:

1. Dom har paraply på vagnen
2. Båda böjer sig ner när bebisen gnyr. Ibland knuffar mamman undan pappan lite eftersom hon blivit hjärntvättat redan
3 Skötväskan är en riktig skötväska, inte en ICA-påse.
4. Dom tittar ängsligt på oss. Typ: Herregud, ungarna har inga solhattar fastän det är 15 grader och dis och lillkillen står upp i vagnen och dottern står upp på sonens huvud och föräldrarna bara går där.

Och ibland händer det att jag ser en nybliven mamma med samma rädda blick som jag hade första gången. Inte bara ett nytt barn utan en ny kvinna. Som har ont i tuttarna. Som alla tjatar på att hon ska amma. Som får höra att livet visst är fantastiskt och låt det ta sin tid men jag ser på hennes blick att hon behöver någon att hålla i och att han inte fattar. Hon behöver en flytväst för att hålla sig över vattenytan och hon udrar vart hennes liv tog vägen. Jag vill ta hennes hand varje gång och säga att vet du, det fixar sig, du kommer klara det. Amningen är inte så viktig som alla säger och han ska visst fatta, det är inte bara så här. Och det blir bättre. En dag sitter du där med en spensligt krabat som du knappt får krama längre och du läser Ronja högt när barnet ska somna och när barnet har somnat och du har en bra dag och du inte är trött och sliten så ligger du kvar och tittar och tänker, åh, fan, gjorde vi det här underverket.

Men jag minns som igår alla besök på amningsmottagningen, jag hatade det. Jag hatade att sköterskorna var så villrådiga och att jag kämpade på så fruktansvärt trots att jag blev deprimerad på köpet. Jag grät den första månaden. Tyckte att alla mina kompisar var glada och allt flöt på för dom. Folk i min närhet som jag trodde skulle förstå kläckte ur sig saker som "men amning som är så naturligt". Jag brukade smita ut på kvällarna och köpa vår hämtmat, vi bodde på Verkstadsgatan i Hornstull, och jag stannade utanför porten och tittade på alla glada unga mäniskor på uteserveringarna och önskade att jag var en av dom. Inte här. Med en unge jag inte förstod.

Andra barnet åt som en häst, där blev det tvärtom. Jag var ängslig igen. Sökte bekräftelse på BVC men hur erkänner man att det inte är så rogivande att amma och hur får man dom att fatta att det är ett problem om ungen äter heeela tiden. Jag är så jävla för ersättning att det går nog inte att hitta någon mer FÖR. Vill man ha ett någorlunda jämställt liv i början, där man får sova lite och delar ansvar- helamma inte. Det är väldigt kontroversiellt att säga det av någon märklig anledning men jag säger det, även om jag tycker att det är upp till var och en. Men amningsmullorna har inte hjärntvättat mig. Men jag kände trycket med tvåan och blev så besviken på mig själv, att jag inte tänkte mer själv. När jag trots allt visste hur dåligt det blir när man inte gör det.

Men vad fan, allt passerar. Nästan för snabbt. Nu ligger sonen och tittar på Pippi själv och dottern ritar hela dagarna. Inga bebishuvuden att snusa på. På gott och ont.

7 kommentarer:

mia sa...

amen det det stämmer inte alls för mig.. jag har en ettåring som jag helammat och det har inte varit det minsta jobbigt och jag har aldrig kännt att jag velat vara nån annanstans. ärligt talat så har det det här året inte varit jobbigt alls (bara underbart) och vi har det väldigt jämställt jag och min kille. inte har jag varit särskilt orolig heller, eller jo, för plötslig spädbarnsdöd, men inte sådär som du skriver. alltså:ingen ångest för mig.. och jag tycker nyblivna föräldrar ser så lyckliga ut, inte som du skriver. längtar så till nästa bebis, den känslan var helt fantastisk!

Carrie sa...

Åh, en till här som är FÖR modersmjölkersättning trots att jag hade hur mycket mjölk som helst, och amningen var, ja, helt problemfri för mig.

Jag fattade aldrig varför mammorna i min mammagrupp som inte fick igång amningen kämpade som fan att få igång den när det fanns redan då (1991) ersättning att köpa. Jag fattade inte varför de lyssnade på BVC-tanten när hon fick dem att känna sig otillräcklig som kvinna bara för att det inte fanns mjölk från brösten.

Som tur är så fattade jag tidigt att INTE lyssna på MVC- och BVC-tanterna. Hallelujahmomentet hände när MVC-tanten sa till mig att jag inte ska tvätta muffen varje dag för det skulle skada jagvetintevad, jag slutade lyssna efter hon sa det. Alltså, snälla. MINST en gång om dagen ska man tvätta muffen, MINST. Det har aldrig skadat mig, tvärtom, jag har haft en ren och fin och gottluktande vagina varenda dag- hur skadligt är det?

Erika sa...

Du verkar inte smällt det faktum att amning inte är din grej. Jag tycker det är superbra att det finns bra ersättningar som allternativ. Kan vi inte försöka sluta smutskasta alternativen och varandra? Jag ammar länge, mycket och älskar det. Sitter med fjärde barnet i famnen och mannen springer efter de tre andra, mycket avslappnande, jämställt, men inte en exakt 50/50 uppdelning av uppgifterna. Året han är hemma tar han matningen. Eftersom jag ammar länge får jag många kommentarer och blickar. Bvc tycker inte jag är klok som gillar amningen och inte ger ersättning på kvällen - barnet sover ju så mycket bättre. Amningshetsarna finns då inte i mitt landsting. Kan det kanske vara så att om man faller utanför ramen om att amma fyra månader helt sen delvis ett par månader till så får man bvc och andra på sig? Kan det vara så att eftersom du inte varit på andra sidan kanske du övertolkar "amniknshetsen"? Med det inte sagt att det inte var jobbigt och att folk som klandrat dig inte gjort fel. Ha det bra!

Snegurotjka sa...

Första månaderna med underverket så ville jag springa fram till högggravida kvinnor och skrika "du vet inte vad du ger dig in på!" Jag behärskade mig. Sen började det avta och när jag började jobba igen så försvann det. Nu kan jag (nästan) tänka mig att göra det igen. Fast jag önskar att det inte hade varit en sån jävla kukmätartävling för kvinnor att amma. Önskar att man kunde värja sig från hela hetsen på ett enkelt och effektivt sätt. För jag är dålig på sånt när jag redan är i en stressad situation.

Belinda sa...

Jamen det är ju toppen. VAd bra att första året bara varit toppen. Det unnar jag alla nyblivna morsor.
Men du kanske inte ser dom rädda mammorna eftersom du är så lycklig...

Definitivt preggo sa...

Mon dieu! Är ett ganska nyblivet preggo som sitter med stora ögon och förundras över hur FRUKTANSVÄRT mycket åsikter alla har om ens liv och leverne helt plötsligt. Och då har jag inte ens börjat diskutera ammning med dem ännu. Det verkar vara något med barn/gravidmagar som signalerar grön flagg åt alla som vill lägga sig i och tycka till om hur man lever. och ALLA har rätt. ALLA har fattat PRECIIIIS hur man ska göra. Märkligt, mycket märkligt. Jag håller med dig, det vore rätt skönt om alla fick göra som de ville, utan att någon la sig i. Men å andra sidan, det vore skönt med fred på jorden också.

Jag ska inte ha paraply på vagnen i alla fall. Det ska jag inte. Eller ska jag det? Fan vet.

Anonym sa...

Go, Belinda! Bor i USA, och har kanner mammor ingen skuld over mjolkersattning. Har tva barn som bada drack valling, och de ar jattefriska bada tva. Amningen funkade inte for mig heller, fast jag verkligen forsokte tills brostvartorna blodde. Gud sa skont det var att slippa amningen! Man fick sova pa natterna, och mannen kunde ta hand om bebisen mycket mer. Tycker synd om alla svenska mammor som verkar leva i san BVC-tyranni om hur det "ska" vara, och sen mammor som lagger skuld pa varandra istallet for att stodja varandra. Svensk sjukvard ligger verkligen efter andra vastlander pa manga satt, den ar det gamla kommunistiska bondesamhallets sista utpost!