Onsdagsgnäll.

OVAN: Bildbeviset.

Här sitter jag på ett konditiori. Dricker en Cola Light och låtsas att jag är i Paris. Det är jag inte. Jag sitter på ett kafé vid Zinkensdamm, en verksamhet utan vare sig mål eller mening. Men med bekväm soffa. Jag vill ha cigaretter och en cafe creme, en uteservering, jag vill ha dofter och språk jag inte förstår. Jag vill ha vad som helst.

Är jag lite trött?

Ja, jag är lite trött. På flera sätt. Fysiskt. Har varit och tränat. Sprungit fyrtio minuter på löpbandet. Trodde att jag skulle slippa lite av trycket mot bröstkorgen. Jag måste göra något åt min dygnsrytm. Jag mår inte bra av detta. Jag måste komma upp tidigare på dagarna. Lägga mig tidigare. Om inte annat för psyket.
En helt annan sak: Det ringer i telefonen hela jävla tiden. Det gör det nästan aldrig längre. Nu i tjänstledigheten har jag tid. Och man vill att det ska ringa. Då ringer det inte. Idag vill jag bara ha tyst omkring mig. Då ringer det hela tiden. Eller så är jag bara gnällig.
Ja, så är det!
En gnällspik med för många tecken, det är jag det.

Men plötsligt ringer det från tidningen, en beställning av en nyhetskrönika. Jag blir glad. Jag känner mig sugen. Det är ett bra ämne.
Papper i maskin!

Trött, ja. I morse vaknade jag halv åtta på morgonen av att telefonen ringde. Jag skulle bli intervjuad i Morgonpasset angående den här bloggen.
Det är märkligt, genomslaget.
Kanske för att det i någon bemärkelse var oväntat att jag började blogga. Kanske för att folks bild - om nu folk har någon bild alls - av mig är att jag sitter med pannan i djupa veck och funderar på galaxens nagelband. Kanske har bloggen visat att jag gör det. Ja, också. Men inte bara.
Om man tidigare följt mig och mina texter väl, då vet man också att jag skrivit en hel del med humor som utgångspunkt även tidigare.
Om man nöjt sig med en bild av en ung allvarlig man så blev man kanske förvånad.
Jag kanske inte borde fundera så mycket.
Ja, över mig själv.

Hur gick då intervjun? Jovars. Jag minns inte så mycket. Jag var väldigt nyvaken.

Jag kan ha fått frågan: "Hur är det att blogga?"
Jag kan ha svarat: "Kul."
Eventuellt med tillägget: "Men jävligt jobbigt."

http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/index.asp?ProgramID=2024

Nu, ett nytt försök: Hur är det att blogga?
Kul. Också. Först, jävligt kul. Jag testade för att jag plötsligt hade tid. Jag upptäckte hur jävla kul det är att skriva utan press igen. Det var ett tag sen. Jag var väl tretton senast. Sedan kom pressen. Den kommer alltid. Jag har visserligen struntat rätt hårt i den. Skrivit om jag känt för det. Struntat i det, om jag känt det motsatta.
Men jag avskyr känslan av att ord bara försvinner.
Jag vill att ord ska stanna.
Här känns det som att man staplar upp ord på ett rullband, om än inför publik, och tittar på hur de långsamt rullar iväg och försvinner.
Det känns lite meningslöst.
En bok försvinner aldrig. En tidning kan bevaras. En blogg... den är snabbmat. Snabbmat kan vara jävligt gott. Men det är snabbmat. Ett intryck som stannar lika länge som det upplevs.
En blogg är rolig och sympatisk, en massa ord utan anspråk. Man får nog aldrig kräva mer av en blogg.

En bok, en film, ett reportage, en krönika kan borra sig in i folk på ett annat sätt.
Man kan bära dem med sig.
För alltid.

Jag försöker, men jag kan inte minnas ett enda blogginlägg jag har läst.


/Ronnie.