Kan jag använda babywatchen på Ronnie?

Pratade precis med Karin. Karro och hon ska drinka i baren på Teatergrillen på fredag. Nu funderar jag så här. Skulle jag inte kunna ta med mig vår gamla babywatch och ställa den bredvid Ronnie på bordet och slinka ut till dem en stund. Både Karin och Karro har dessutom sagt att vi kan turas om att springa dit och kolla till honom om han gnyr. Vad säger ni? Sedan funderar jag på att ta sulkyn istället för barnvagnen, tänker på trapporna där på grillen, så jävla jobbigt att baxa in vagnen. Somnar han kan man ju fälla ner ryggstödet i sulkyn.

Fetdebatten rasar

Oj, fetdebatt alltså. Kul! Men jag måste försvara mig här. En självutnämnd tjock brud skriver till mig att hon blir ledsen över min krönika och nu kommer att tänka ännu mer på sin kropp. Men jag skriver inte MOT att charterkvinnorna är runda. Jag skriver OM en viss typ av kvinnor- de flesta med postgravidkroppar - som har blivit de nya gubbarna. De tar inte på sig tröjor utanför beachen. De strosar lugnt runt i för små bikinisar. Vad är fel med att klä på sig utan för strandremsan? Eller så är det bra. Kom igen...

Ni får också sluta vara så jävla känsliga där ute.

Äcklas jag av feta?

"Inna" undrar om jag äcklas av feta människor, om det var poängen med min krönika i Aftonbladet. Nej. Jag äcklas inte. Eller, jag reagerar som de flesta människor gör på för feta eller för smala människor. Att de inte mår så bra kanske. Måste jag tycka att det är vackert? Nej, men det var inte poängen. Min poäng var att kvinnor håller på att ta över ölmagarna och är stolta över det. Bra eller dåligt, motreaktion mot det rådande kroppsidealet eller inte, jag vet inte. Men det fascinerar mig.

Jag kanske är dum i huvudet eller ute och cyklar. Hänt förr. Men så här ser jag på fenomenet.

När Carrie Bradshaw blev Zlatan

Det är inte det att jag inte uppskattar fotboll (så brudig är jag inte), nej då, jag tvärtom uppskattar väldigt mycket ett tjusigt mål gjort av någon med tight arsle och snygga ben. Jag spelade också fotboll i flera år när jag var yngre (vi var ett förortslag med dålig kondition eftersom vi rökte och om vi förlorade en match jagade vi iväg det andra laget och hotade att slå dem). Min man uppskattar inte fotboll, han äääälskar fotboll. Han beter sig som om det är Top Model på teve. Zlatan är hans Tyra Banks och det hela är så klart väldigt homoerotiskt. Nej, förlåt, Zlatan är hans Carrie Bradshaw. Där har vi det. Man får typ inte prata och han tror att han inte behöver resa sig ur soffan om han ser sonen försöka äta upp en plastpåse i köket.
"Så du att han nästan kvävdes?"
"Nä, gjorde han?"

Pratade med min storebrors fru och frågade hur det är hemma hos dem just nu.
Frun: Vi har en deal. Jag håller käften under matchen mot att han kliar mig under fötterna .
Jag: Va?
Frun: Hela matchen.

Gick med denna information till min man som hånskrattade. Jag har för dålig pli på min kille helt enkelt.

Jag ska trimmas

Det blir nytt produktionsbolag och redaktion i höst på Studio Belinda. Jag tänkte inte presentera producenten för er riktigt än. Hon är fantastisk dock. Men det finns ett problem. Hon är träningsfanatiker. Min definition på en så kallad power walk är att gå till affären (1 minut hemifrån). Nu säger hon att hon ska måtta mig i september och sedan "jobba med mig" och måtta mig igen i slutet av säsongen.

Dagens Aftonbladetkrönika

FOTO: Carolina Byrmo/Aftonbladet

Här är den då. Jag har klippt lite i krönikan, för extended version, får ni som vanligt köpa Aftonbladet idag.

Jag har varit på Kreta i två veckor. Jag har byggt slott med mina barn på mjuka sandstränder, med Medelhavet glittrande bakom mig och fiskebåtarna kluckande därute på vågorna. Jag har tänkt på livet och dragit tunga lyckliga suckar. Jag har... stirrat in i skrev där bikintrosorona halkat på sned och tvåveckorsskägget och finnarna har släppts ut på bete. Jag har stirrat in i oräkneliga regnskogsskrev som skulle få Katrin Schulman att på studs skriva in sig på universitetet för att göra en avhandling om bortglömda stammars framodling av en ny sorts kisstofs// Jag kan meddela att den svenska kvinnan verkar vara i ”fin” form. Hon skäms inte över sin post-2,5 barn-gravida kropp. Hon kör glatt på med bikinin hon köpte 1987 och struntar fullkomligt i att den skär in i ett av fyra rumpveck. Hon bär sin bygelbehå nonchalant, två bröst på varje sida, so what? Om hon stolt håller sig på stranden? Nä, hon går till kiosken i den där bikinin och i kön pillar hon med jämna mellanrum ut trosan ur rumpan och där står man bakom, förtryckt i sin KRETA-sarong för herregud, jag trodde fortfarande att kvinnor skylde sig in public, (även de spinkiga modelltjejerna, yes). Jag har suttit och intagit min lunch på hotellrestaurangen och tittat upp från tzatzikitallriken bara för att mötas av en mamma som knäpper spännena på ungens sandaler, med arslet tryckt mot min näsa. Man kan å ena sidan se det som en befrielserörelsen i det lilla. Den västerländska mätta kvinnan gör fingret åt de 17-åriga Elle-modellerna. Den genomsnittliga kvinnan skiter total i Kate Moss. Den genomsnittliga kvinnan har bröst och röv och tänker inte ta på sig sarong för att andra inte ska må illa. Det är ju om sommaren vi verkligen inser att vi är så lurade av alla de där tusentals, bilderna av perfekta bebistjejer som vi matas med och som får oss att ta till hantlar, krämer och knivar för att försöka komma någonstans i ytterkanten av att likna dem. Eller så är det inte alls så där romantiskt utan bara en massa kvinnor som fött barn och nu lever för familjen och inte har tid eller råd att putsa på fasaden. Jag menar, hantlar, krämer eller knivar, kampen mot kroppen kostar mer än att rusta ekonomiskt för ett krig.

Men måste vi blir de nya ölgubbarna på köpet?// Väl hemma nu väntar jag bara på det obligatoriska kvällstidningsuppslaget där tio helt vanliga kvinnor (alltid kvinnor så klart) ska visa upp ölmagarna till och med utan underkläder och tala ut om hur de ääälskar sina kroppar. Så att vi som befinner oss någonstans mittemellan, som leker med våra barn på stranden, men ändå inte lärt oss att omfamna exakt varenda kvarglömt gamla gravidkilo ska skämmas en smula. Att vi inte är så där friska i huvudet.

Jag tror att jag bara önskar mig en fri zon ibland. Där jag får tänka själv om min kropp och andras och där medierna varken vältrar sig i den perfekta eller icke-perfekta kvinnokroppen. Men det är en utopi. Kanske till med och en trist utopi, jag vet inte. Kanske måste jag bara lära mig uppskatta kvinnan i sju storlekar för liten bikini, med röven i mitt ansikte. Kanske är jag bara för uppfuckad för att förstå att hon är min mujahedin.

IKEA istället för Sex and the city

Karin ringde och undrade varför jag befann mig på IKEA istället för pressvisningen av Sex and the city.

Jag vet faktiskt inte. Folkskygg? Vill inte sitta inklämd mellan Jan-Olov Andersson och Ebba von Sydow. IKEA är roligt?

Nä. Jag vet faktiskt inte. Men jag HAR mycket att göra. Vi ska inreda ett kontor hemma i sovrummet. Beställa tårta och ordna inför dotterns kalas på fredag. Dottern ska dessutom gå på kalas i morgon (här i vår söderförort har vi börjat köra med kalas på vardagarna). Jag ska skriva lite saker. Ha möte med tv-människorna. Dessutom måste jag hinna förfalska Ronnies och mitt falsklegg tills på fredag kväll då vi ska ha äta middag på Teatergrillen. På hans ska det stå 21 (kul för honom att verka äldre) och på mitt 26 (kul att få vara ung igen).

Bobo Krull och jag

Hade ett möte med Bobo Krull (om allt går vägen kan jag berätta snart vad vi kuckilurar om). I löve Bobo. Jag har ju en fablesse för tuffa killar. Tuffa killar som är nallebjörnar. Som Janne Josefsosn. och Bobo Krull. Det bästa jag vet är att vara extra tjejig mot dem. Med mjukisar gör jag tvärtom, blir grabbig (som med Fredrik, Magnus och Niklas... nää).

Jag: Bobo, jag har ett foto på min moderkaka hemma.
Bob: Va???
Jag: Många tjejer har det. Från förlossningen.
Bobo: (stor grimas): Det tror jag inte på.

Titta vad glad Bobo är över att hänga med mig.



Titta närmare. Han riktigt bubblar över den sötingen av lyckan att fika på stan och dricka latte.

Dagens nyhet: Richard Herrey skiljer sig

Men det kanske allra roligaste som stod i Expressen idag är att Richard Herrey och hans fru ska skilja sig och håll i er nu... de skickar ut en pressrelease! Hahahahahahahahaha. Någonstans kan jag tycka att saknar man helt självdistans så kanske man borde deporteras. Vi skickar Richard Herrey till Disneyland i Florida. Reportern frågar hans (x)fru Marie: Varför skickar ni ut ett pressmeddelande? Hon svarar efter "lång tystnad" att hon inte riktigt vet det. Stackarn. Skild från ett fån.

I pressmeddelandet ber Richard medierna respektera att paret inte vill svara på frågor om separationen.

Kul. Dagens höjdpunkt kanske. Nu ska jag åka till IKEA.

Daniel Westling, allvarligt?

Vid frukosten slår jag upp Expressen och möter en flinande Daniel Westling i sitt bakslick samt en hel mysig kungafamilj som varit på middag. Victoria ser ut som David Hellenius som vanligt.

Jag: Herregud!!!!! VI FÖRSÖRJER DESSA MÄNNISKOR. ALLA ÄLSKAR DESSA MÄNNISKOR!!!! SVT SLICKAR DESSA MÄNNISKOR!
Mannen: Av allt du kan tänkas läsa i Expressen idag, är detta vad som upprör dig mest?

Svar: Ja.

Zlatan är Zlatan

Zlatan, den ende som inte sjöng med i nationalsången. Haha. Okej, nu hejar vi väl då da.

Oj vad svårt.

Två tidningar i posten. Oj, vilken ska jag ta först? Jag kanske är kvällstidningsskadad men jag lutar liiite åt Vecko-Revyn. Så blir det Fokus vid nästa toalettbesök tänker jag.

Jochim Berner finns på riktigt.

Jag läser på Karins blogg (förlåt, den är PM och Leos också) att Joachim Berner finns på ett kontor någonstans fortfarande. När jag var chefredaktör på Sourze.se bjöd han mig på lunch och frågade om jag ville ta över och göra om insändarsidorna. på Expressen, lite mer sourze-liknande, men han erbjöd bara en projektanställning och mycket mindre betalt än jag hade på Sourze den snåljåpen så jag sa nej så klart.

Att komma hem ska vara en charter

Jag har ett kinestecken mellan skulderbladen. Jag var ung och föll för grupptryck. Det var skitnära att jag gjorde en delfin. Vad hade varit värst? Fredik mobbade mig under våren och frågade alltid om han kunde få se min tribe i svanken. Men jag har inget i svanken. Jag har känt mig ensam i media-Stockholm många gånger. Det har dragit kallt där i vägkorsingen där alla står och fryser i sina Acne-säckar, med krampaktiga tag om sina märkesväskor. Jag gör mitt bästa för att passa in.

Men så strömmade de till från alla håll därnere i det undangömda semesterparadiset Makrigialos på Kreta. Systrar med kinestecken på ryggar och anklar. Tatuerade kvinnor med bristningar och celluliter, som tog en drink och en cigg på balkongerna efter solbadandet.

Kvinnor med skavsår mellan låren.
Kvinnor som tittar på bilderna i Veckans Nu.
Kvinnor som fräser åt barnen när andra hör på.
Kvinnor som tycker att Kate Moss ser lite konstig ut.

Då insåg jag också hur dumma vi har varit. Det är inte snyggt med kinesmärken på ryggen. Fan vad dumt.
Men den är min. Den är jag.

Jag har en runkrock!

Gick förbi Judiths secondhand idag. FYNDADE Pradasandaler och en Burrberry-runk-rock.

MAMA för singelmilfar

Jag kan se en MAMA för ensamstående MILF:s framför mig.

Bra lådlösningar, för att dekorera varannaveckaboende

Krstina Kaspersen visar upp sin nya femrummare med trettio kvadrat balkong vid Nytorget: "Det är litet men jag trivs här. Med lite värmeljus blir det en mysig känsla".

Mode hela veckan, från office till party till hämta på dagis.

och

Tilde de Paula: Som vanligt vill jag gärna gifta mig igen

Perrellis timeout

Charlotte och Nicola Perrelli tar "time out". Time out. Vilket bedrövligt ord, Mona Sahlin jag kommer aldrig att förlåta dig. Låt nu Perrelli-sagan blir en lärdom, alla Odd Molly-mammor, Göran Hägglund-typer med flera som inte förståååår varför folk ger upp så lätt idag. Nicola kan inte sätta på en tvättmaskin (alltså knapparna), han gör nada hemma enligt henne i intervjuer, han klagar att det är jobbigt att ha ungarna och drar på vinresor istället. Han beter sig kort sagt som en laaaat hemmafru. Det är bättre att Charlotte skaffar en riktigt fru.

Men nu är inte MAMA 2.0 långt borta, känner ni det? Kristin Kaspersen ska ju också skilja sig. Carola och Tilde de Paula är skilda. Lena PH separerad. Alla snygga kändismilfarna är ensamstående. Kvinnor med cash behöver inte män längre. En tidning om det borde rimligen inte vara långt borta. Någon måste ju kapitalisera på det. Nunstedt? Låt gå för att det blir en tidning för kvinnor med cash, för i Sverige 2008 måste fortfarande många kvinor stanna hos sina män, för annars går de under ekonomiskt. Men säg den kvinnotidning idag som säljer på att skriva om riktiga kvinnor?

Min lugg är mitt centrum

By the way, min lugg är fortfarande fantastisk.

Ronnies storhetsvansinne

Jag har huvudbry med var jag ska bjuda Ronnie Sandahl på middag på fredag. Förslag? Han är ju rätt dyr i drift verkar det. Pågår också om hur han lyft min blogg och gjort den till Sveriges mest omdiskuterade. Vardå, undrar jag?

Shop til u drop

Nina Björk. Idag försvarar hon sin anti-konsumtionslinje i DN. En gång i tiden var hon feministidolen nummer ett. Sedan växte Fittstimgenerationen upp och blev mätta dästa liberaler. Men hon hade så mycket humor en gång i tiden. Jag älskar stycket i "Under det rosa täcket" där hon gick till attack mot biologisterna och deras svammel om riktiga män och kvinnor med rader om att vem behöver en man i en storstad som kan klubba ner ett djur, man vill att han memorerar Konsums öppetider istället. Men nu för tiden har hon tappat mycket av det. Hon känns sorgsen och lite uppgiven, inbillar jag mig. Men konsumtionsdebatten i Sverige är i och för sig under all kritik. Nu har vi fastnat i det här med att "blabla alla bara klagar på kvinnors väskor blabla, låt oss vara". Snart går all runt med en sådan där hand på kavajslaget, minns ni "Rör inte min kompis"? Fast det står "Rör inte min Mulberry". Vore kul om vi alla som är intresserade av konsumtionssamhället i sig kom vidare. Bemödade oss att göra det.

Tar solen?

Det var riktigt kul på "stranden" idag. Tropezmamman och jag fick med oss alla på hela solgrejen. Jävligt najs faktiskt. Bra att ungarna får lite färg också annars ser det så dystert ut tycker jag.

Mitt lilla minisommarjobb

I dag har jag varit på SR och tagit små fina pressbilder. Ni får se på torsdag.

Jag var nere men sedan vaknade barnen

Den här bilden tog en bedårande pojke på mig i kväll.

Full på Dumlebaileys. Jag brinner nu. Jag tänker nu. Vilken väg ska jag gå? Chiclit eller Augustroman. Varför är jag så arg på Odd Molly-kläder? Varför tål jag inte Malin Wollins gravidblogg? Bloggen förresten, funkar det här? Ord på rullband eller ord som stannar. Som griper. Ska jag vara bajsenödig eller bara kissa lite. Är jag kissenödig? Är jag feminist eller teve-bimbo? Varför blev jag blockerad på 1000 apor? Inte bjuden på Camilla Läckbergs gardenparty. Fuck all of you (förutom Katrin Schulman, jag gillar dig).

Linda Isacsson, förlåt. Jag är bara avundsjuk för att du är så smal, det vet du. Du vet hur det är.

Snart är charterciggen slut. Baskern kliar. Den är från H&M, brun med glitter i. Den kliar och plattar till håret. Ingen hit faktiskt.

Sedan tog den bedårande pojken en bild till. Tills vidare bjuder jag på dessa bilder av mig från förkvällen, i dans och berusning, orakad (hann inte vaxa mustachen idag heller) och rökande. Kanske var det over the top men vad fan.

Måste ringa någon som förstår. Ronnie, blir mamma och pappa arga om man ringer så här sent hem till dig?

Barn är bra medicin mot demoner

Vi hade sju barn hemma i kväll. Su barn. Våra barn och deras kompisar. Om man inte har barn fattar man inte hur det är att ha sju barn i en lägenhet. Det är som att vara nykter på en knarkfest på IBIZA. Men samtidigt är det helt underbart. Man kan inte ha någon kontroll utan bara måste glida med. Alla skriker och skrattar och tjuter och ens hem ser ut som efter 9/11. Ingmar Bergman brukade promenera bort sina demoner. Jag skaffade barn.

Brommasvinen och jag

Alla i familjen lider av posttraumatisk Medelhavsstress. Det vill säga vi saknar havet. Det där turkosglittrande kristallreflekterande vågskvalpet lever kvar i oss. Vi måste göra något. Vi går på Skansen. På Skansen var det så där. Djuren verkade trötta. Älgerna var en stor besvikelse. De påminde om Amy Winhouse i Veckans NU. Tilltufsade, väck, slitna i pälsen. Vargarna såg vi inte skymten av. "Blyga" stod det på en skylt. Eller hur. Sälarna visade sig knappt, kattungarna såg vi inte röken av. Dessutom upptäckte vi hur lätt det var att planka in, men då hade vi redan betalat över 200 spänn. Vi drog till stranden istället. Även denna dag till Bromma.

Konversation i bilen:

Mannen: Ska vi ge E en katt?
Jag: Jo, men vi har ju sagt när hon börjar skolan.
Mannen: Jo men nu har ju hennes kompis kattungar. Vi kan ju få en. Vad gör vi?
Jag: Allt jag vet om katter är att de stinker. Eller kattlådan stinker.

Lite senare.

jag: Titta på alla dessa 10-miljonershus. Där sitter svinen och ska grilla i sina trädgårdar ikväll.
Mannen: Vet du, du verkligen bubblar av livslust.

Väl vid stranden. Packat med bilar. En Brommadam med två hundar tog gooood tid på sig att packa ihop alla i sin skinande BMW. Hon hade den där läskiga klassjälvkänslan som jag kan avundas. Född med rätt att göra vad hon vill. Jag muttrade och vi väntade lääänge. En tant brummade upp bredvid under tiden och körde fram och tänkte sno parkeringen. Vet ni vad brommadamen gjorde då. Hon blockerade henne så att jag kunde köra in och ta hennes plats. Jag älskar Brommasvinen. De kan verkligen uppföra sig.

Kärlek är:

Jag: I kväll ska jag raka benen och vaxa mustachen.
Mannen: Gör det, Åke!

Martina Haag och de ensamma hjältarna

Martina Haag är porträtterad i DN idag. En dag i hennes liv. Jag kände pulsen stiga med hundra procent medan jag läste eftersom jag har så låg stresströskel. Hon ammar, skjutsar ungar, tränar, köper bullar och minglar på sin egen releasefest. Sedan ammar hon igen. Påminner väldigt mycket om hur journalister gärna skildrar Charlotte Perrelli och hur Charlotte tillåter sig att skildras. Sönderstressad supermorsa som hämtar på dagis samtidigt som hon tränar och jobbar arslet av sig. Med ett någorlunda smile. Nicola Perrelli är... ja, har någon sett honom? Erik Haag verkar något mer närvarande men marginellt. Att jämföra med kända superpapas som inte släpper någon över tröskeln och står ensamma - lonely heros- på bild. Som Jens Lapidus och Tomas Bodström. Fast Bodström poserar gärna med "kvinnorna bakom" mannen, och de står snällt där bakom, inte framför honom vilket kanske vore den rätta platsen då. Jag undrar ibland varför drivna Martina Haag-typer vill framstå som lite vimsiga, stressade och liksom "titta-på-mig-jag-faller-snart-ihop-av-bördan-fast-jag-reser-mig-igen-och-är-fabulous. Det finns en bild på Perrelli som gör ont i magen på mig, utanför jättearenan i Belgrad, några minuter med sina sönder, hon är tipptoppsminkad och i tight klänning, kastar upp ena sonen i luften, asfalt omkring, sönerna gråter när hon går igen. Stress stress, vilja räcka men vem har tusen armar. Nicola, har någon sett honom nu då?

Jag antar att det här upplägget funkar för alla, För journalister och kvinnorna, att visa upp sig som en mix av den som fixar allt därhemma samtidigt som karriären tuffar. Kanske helt enkelt så att vi kvinnor blir förlåtna för vår karriärskåthet om vi samtidigt tar hand om barnen. Medan det funkar för männen att distansera sig, stå som the lonely hero. Rimligen måste ju Jens Lapidus stressa ihjäl sig om han både är författare, advokat och farsa och sambo. Men vem vill se en karl gå av på mitten? Jens Lapidus värde skulle halveras på kuppen. Tomas Bodströms mingelinbjudningar minska med en tredjedel. Det finns ingen plats för utbrända karlar 2008. Två roller har vi kvinnor fortfarande makten över ser ni. Föräldrarollen och den utbrända. Går någon ens på att män skulle klara någon av rollerna lika bra?

Solstress

Jag känner lite solstress. Ni vet, att den lilla solbränna en rödis kan uppbringa ska försvinna. Måste ut till stranden allstå.

Björn Gustafsson och Linda Isacsson

Fan vad skönt att Björn Gustafsson bestämt sig för at ligga lågt ett tag. SÅ SLIPPER VI FLER: KAOS I NATT NÄR BJÖRNE UPPTRÄDDE. Jag klarar inte en till kvällstidningstext om trängsel, flykt via en bakdörr eller alla gubbarna bakom som försöker låtsas som om de inte alls vill framstå som hjärnan bakom 4-åringen (stor bild på Henrik Schyffert här). Björn Gustafsson var farligt nära att bli min nya Linda Isacsson. Alltid där. Alltid med i min kvällstidning. Fast lite skillnad är det på dessa två så klart. Björn Gustafsson verkar inte lika mediekåt. Jag hade hoppats att Linda skulle ligga lågt nu ett tag när hennes unge fötts för tidigt och allt men häromdagen stod hon på en nytagen vimmelbild och jag kände en kall vind dra genom mitt inre. Snart slåss hon mot krokodiler igen, blir biten av en mygga och måste ila till sjukhus, gör omslaget till MAMA från världens farligaste bergstopp samtidigt som hon förlöser en ko i Bonde söker åsna. Allt detta i en kvällstidning nära dig.

Tack för vällingen, TV8!

Medan solen gick ned satt jag på gården med några kompisar och våra ungar. Vi pratade inte om media eftersom M och G inte jobbar i gegget. Men vi drack champagnen jag fått av TV8 i plastmuggar medan ungarna lekte. Jag rökte upp chartercigaretterna. Sedan hade P grillat korv till alla på gården. Alla barn sprang omkring och jag var trött efter en lång dag då jag dessutom hade bråkat med mannen hela morgonen. Det blir ju så ibland. Så det var skönt att dricka champagne ur plastmuggar och inte prata om något särskilt alls samtidigt som vi knappt hörde oss själva genom ungarnas skrik och lekar. det var skönt att bara sitta där medan spenaten och fiskpinnarna smälte inne i köket eftersom ingen ville ha dem längre. Vissa skulle inte uppskatta det. Men febriga föräldrar förstår.

Jens Lapidus- killarnas Marian Keyes!

Jag läste Jens Lapidus nya på semestern. Aldrig fucka upp. Bra. Skön. Sträckläsning. Men. Varför envisas Lapidus och alla andra att kalla hans böcker för kiminallitteratur. Eller "Stockholm Noir", på tjusig svenska. Det är ju mans lit så det bara stänker om det. Boys and the city. Det här borde ju alla brudar läsa så som våra killkompisar snodde våra Vecko-Revyns en gång i tiden. Lapidus är en mästare på manlig ångest, konsumtion, uppfuckhet, potensproblem, kroppskomplex, statuskomplex.

Det är lättläst, det är lättuggad underhållning. Det är mans lit. Men ingen kallar det för mans lit eftersom det då skulle förlora i status. Det är tuffare att det är en kriminalroman. Men vem fan minns intrigen i Lapidus böcker efteråt? Man minns killarna. Och som i chic lit finns det knappt någon av motsatt kön värd att nämnas eller så blir de platta horor och madonnor. Och som i modern chic lit finns det ett samhällsengagemang, här kring våld mot kvinnor.

Sedan tycker jag att det märks att Jens Lapidus stressat fram boken. Den håller inte ihop lika bra som förra. Karaktärerna kunde han filat på, precis som storyn (eller förlåt glöm, i mans lit skiter vi ju i storyn). Varför stressar förlagen på och varför går vi med på det? Det har liksom fått status att vara snabbproducerande. Camilla Läckberg skriver en bok på fem månader. Men jag tror inte det kan blir riktigt bra när vi gör det så snabbt. Det gäller mig också. Jag har skrivit mina böcker alldeles för snabbt.

Man behöver inte ta elva år på sig heller. Det är inte så jag menar. Men ni fattar.

Problemet är att förlagen vill hålla sig väl med sina bästsäljare. Det är viktigare att få ut Ulf Lundells eller Tomas Bodströms skit än att det är bra. Det är viktigare att intresset för Lapidus här och utomlands tillfredsställs än att han tar ett extra år på sig. Dessutom tror jag i många fall att förlagen är rädda för att kritisera sina "mästare". Förlagen är för bra på att slicka röv helt enkelt.

Fittstim reunion

Häomdagen frågade en person mig varför vi i Fittstim inte gör något ihop igen. Men vi gör det. Vi har en hobby ihop, bara det att många inte vet om det.

Tärande

Det var fyndigt, Rons avskedsinlägg. Riktigt bra.

Det är tärande att blogga. Mycket jobbigare än att skriva kolumner. Att skriva kolumner är nothing. Värsta lyxjobbet. Sedan låtsas gärna vissa skribenter att det är blod, svett och tårar. Krokodiltårar möjligen. Att blogga däremot är som att ha något som äter på en innifrån och aldrig lämnar en ifred. Hate to love it.

Nu ska Ron städa upp efter sig. Sedan ses vi. Vi har mycket att prata om.

Tack för mig.

OVAN: Chefredaktören Kalle Jungkvist (till vänster) och jag (till höger) har tillsammans tagit beslutet om att Studio Ronnie - som blivit ett fenomen! - ska läggas ned.


Detta är mitt sista inlägg på "Studio Ronnie". Bli inte arga nu. Jag ska förklara varför jag stänger bloggen.

Att skriva den här dagboken har varit en mycket annorlunda resa. Jag startade dagboken på en väldigt liten sajt för två veckor sedan. Den blev snabbt känd och omtalad. Jag fick den ombord på studiobelinda.blabla.se och idag är den Sveriges i särklass största blogg med 22 500 000 besök i veckan (enligt Bloggportalen). Den anses dessutom inte längre vara en blogg, den här bloggen. Den anses vara "ett fenomen". Tänka sig, att jag har skapat ett fenomen. Det har inte alla gjort i livet.

I början kände jag stor kärlek till det här projektet. Jag såg dagboken som ett mycket intressant och många gånger hisnande experiment. Idag konstaterar jag att det finns något skevt och ganska obehagligt i den här dagboken. Att driva dagboken ger mig ångest, det ger mig ånger, det får mig ofta att må väldigt dåligt. Bloggen har blivit ett monster och jag orkar inte ta hand om det längre.

Det finns en törst efter elakheter på nätet. Varje gång jag har skrivit något elakt om en offentlig person kan man genast känna blodtörsten bland de som kommenterar. De skrattar rått, HA HA HA, skriver att de vill ha MER MER MER och ger förslag på andra personer som de vill att jag ska vara elak mot. Det är, kort sagt, elakheter och hjärtlösheter som mina besökare vill ha. De har inget emot om jag skriver om andra saker, så länge jag regelbundet återvänder till det riktigt spännande - när jag attackerar en offentlig person för något han sagt, något klädesplagg han haft på sig i sändning eller hur han ser ut i håret. Ju hårdare, kallare, hjärtlösare mina iakttagelser har varit, desto större har publikens förtjusning varit. Och jag känner att mitt förakt mot min egen publik har ökat - och föraktet mot mig själv när jag upptäcker att jag faktiskt gör dem till viljes. Jag hatar alla hatarna där ute, men mest av allt hatar jag mig själv. Så har det känts på sistone. Låt oss vara ärliga mot varandra, jag och ni. Vi håller på att driva varandra in i något väldigt obehagligt.

Jag sitter här på morgonkvisten och läser igenom gamla inlägg, som en sentimental farbror, och förvånas av min egen hårdhet och kallhet. Och jag tänker: Är det verkligen jag som skrivit det där? Bloggkaraktären Ronnie Sandahl har gjort sig skyldig till saker som jag själv finner motbjudande. Jag läser vad jag skrivit om kändisar och känner att jag äcklas av mig själv. Framgångarna med den här dagboken och de krav som ställs på mig höll gradvis på att göra mig till exakt den typ av nätmobbare som jag själv hatade bara för ett år sedan. Jag kan inte acceptera det. Framför allt - jag orkar inte med det. Bloggen är en spegel och jag tittar mig själv i den och konstaterar att jag inte tycker om spegelbilden av mig själv. Jag tittar på mig själv och säger högt: "Du kan dra åt helvete, Ronnie Sandahl." Den karaktär jag ser i bloggspegeln är inte längre jag. Därför stänger jag ner den här dagboken nu.

Jag har informerat webbens chefredaktör Kalle Jungkvist om mitt beslut och dessutom berättat det för alla andra chefer som slutar sina efternamn på "in". De har accepterat och tjurar inte över saken. De förstår mig. Tillsammans har vi dessutom arbetat fram en ny idé om hur jag på ett annat sätt kan kommunicera med mina och studiobelindas besökare på webben. Jag kan inte säga exakt när ni kommer att få ta del av det. Men jag kan garantera att ni inte kommer att missa det när det händer. Och jag tror att ni kommer att gilla det.

Alltså. Jag återkommer ganska snart. Till dess får ni köpa kvällstidningen på måndagar för att läsa min krönika i Aftonbladet. Den är också ganska kul.

Hälsningar

Ronnie Sandahl

Ps. Jag välkomnar en debatt om nätmobbing. Jag tror den är viktig. Skriv gärna vad ni tycker om det i kommentarsfältet nedan.

Pps. Från 10.30 kommer jag att sitta på Anglais tillsammans med Kalle Jungkvist och en av dem vars efternamn slutar med "in".

Min nya flickvän!

OVAN: Jag och min tjej.

Många av er läsare har undrat om jag har någon flickvän.
Jag vill därför - med stolthet - presentera min tjej. I nästa nummer av tidningen Body outar vi oss nämligen som ett par, jag och min tjej.
Är hon inte bitig? Är vi inte smokin hot? Va? Va? Va?

Jag bara undrar.


/Ronnie.

Runkpojke, själv reser jag mig alltid på ett

Förlåt, jag ska låta dig avsluta i fred (sedan ska du städa lägenheten, var är min före-bild från Mama?)

Men bara en grej, jag vet att det är jobbigt för dig att jobba på bladet och i synnerhet vet jag hur du känt med din bildbyline där. Det här att du ser ut som tre och har pottfrilla. Ring Janne nu och fråga om bilden ditt ragg från i går tog, kan bli din nya kolumnistbild. Där kommer det verkligen fram hur du lider fram din konst, i skenet från ljuset, ruset och musan. Fan, jag är stolt Ron. Som du kämpat. Äntligen syns det. Långt bort från pottfrillans pottkant.

För alla pojkar som aldrig sa hora.

Till er som undrat.

Många av er har undrat vilken sorts skinka jag har på smörgåsen.
Här är svaret.
Som jag en gång i min tidiga bloggkarriär lovade er.

Jag är äter gourmetskinka och ingenting annat på smörgåsen.

/Ronnie.

För jag var nere men uppe på fem.

Jag, fotograferad av en bedårande tjej.


Här vaknar man bakfull och jävlig.
Och så har Belinda alltså kommit hem. Sjubarnsmorsan har landat. Med Mama-gänget i hasorna. Odd Molly-klänningar och moderkakor. Gött. Och man har liksom inte ens hunnit städa lägenheten efter FF-partyt. Inte ställt tillbaka fotografiet av mamman i familjen. Inte städat undan toalettpapperet som ligger i små tussar bredvid.

Det har påståtts att jag har left the building.
Detta stämmer alltså inte.
Jag har bara varit lite bakfull. Jag har fortfarande några saker jag vill säga er. Jag tänker därmed ignorera Belindas existens ytterligare en timme.

Tills vidare bjuder jag på en bild av mig från i natt, i dans och berusning, orakad och rökande.

Ett föredöme, kort sagt.


/Ronnie.

Eh Ron, har du sovit färdigt?

Ron skickade ett sms i natt om att jag absolut inte fick blogga förrän hans grande finale var satt i verket. Men uppenbarligen är han för skör för att få till mer än ett inlägg varannat dygn så jag sitter här och väntar. Och väntar. Men vad är väl några bloggord om bara ord på flykt. Som man inte kan fånga. Som glider ur handen eller hur var det nu. Så tänk inte på mig baby boy. Jag har hela dagen.

Han kanske ligger och snusar med sin gosefilt och välling fortfarande. Eller har ammat Elin Kling och behöver rapas. Själv har jag varit i Bromma och badat med familjen och Karin och Ana och deras ungar.

Under tiden vi väntar på Ron kan vi prata om min Pocket. Så här snygg är min nya pocket: Otrogen på öppen gata. Den ligger på pockettoppen också.



Å så här snygg är hon som skrev boken.

Skejtarmamma is back

Skejtarmamman is back. Hon som Ronnie skulle vilja knulla eftersom hon är het om än på väg mot fyrtio. Men han får inte det även om jag vet att han drömt om det när han suttit vid sitt skrivbord snett emot mig på Aftonbladet. Han höjde inte antalet läsare tillräckligt. Men han är söt som candy det vet vi så en middag och en fylla ska vi ha (jag ska naturligtvis dokumentera det. Men som sagt, den ömmande poeten has left the building Om det finns några Ronniegroopies kvar på bloggen måste jag ber er köpa en svart basker och häcka runt Zinken istället.

Jag är brun och stark men ska gå och lägga mig nu. Jag är lite charterutbränd.

Sedan blir det åka av.

Ronnie hälsar ordagrannt så här till er: Puzz å kram.

Att se saker från sidan.

Jag kapitulerar en smula. Det kan vara så att det är ni som har rätt och jag som har fel. Om bloggandet, alltså. Ni som känner mig, och det gör ni kanske vid det här laget, anar kanske att det inte är något jag brukar säga.
Men jag börjar omvärdera bloggen en smula.
Ta den för vad den är.
Kanske finns det något storslaget i detta lilla. Att det är kontinuiteten som är poängen, som "Anonym" nedan skriver. Det mellanmänskliga. Ska vi kalla det så? Det mellanmänskliga. Det gillar jag.
Jag får andnöd av bara ordet "kontuinitet" och därför är kanske inte bloggandet något som jag borde syssla med på regelbunden basis.
Men ändå, det kan finnas något fint i det här. Jag har lärt mig något. Det har jag lärt mig av er. Tack för det. Jag uppskattar att lära mig saker. Att tvingas omvärdera.

För att illustrera min plötsliga ödmjukhet bjuder jag på en bild av jag-ger-upp-slag med tröttsam, och mer eller mindre ofrivillig, pagefrisyr.


den 4 juni 2008 19:24
sara sa...
jag har printat nästan alla dina blogginlägg (det är några jag inte har hunnit med, men det kommer...) - så jag kommer nog minnas dom ett tag!


den 4 juni 2008 23:27
Anonym sa...
Jag förstår vad du menar när du skriver att bloggar inte är beständiga, men jag tror att du har lite fel inställning från början. Bloggande handlar ju inte så mycket om att producera kvalitativa texter som ska stå sig i all evighet, snarare om att få en inblick i en persons tankar och känslor precis just nu. Innehållet i en blogg behöver inte vara så märkvärdigt jämt. Det är inte beständigheten som är intressant, utan kontinuiteten; och kanske är det just det tillfälliga som är poängen. När det inte måste vara perfekt eller storslaget får andra sidor hos skribenten chans att komma fram. Sidor som kanske inte är vare sig perfekta eller storslagna, men mänskliga - och därmed intressanta.


/Ronnie.

Onsdagsgnäll.

OVAN: Bildbeviset.

Här sitter jag på ett konditiori. Dricker en Cola Light och låtsas att jag är i Paris. Det är jag inte. Jag sitter på ett kafé vid Zinkensdamm, en verksamhet utan vare sig mål eller mening. Men med bekväm soffa. Jag vill ha cigaretter och en cafe creme, en uteservering, jag vill ha dofter och språk jag inte förstår. Jag vill ha vad som helst.

Är jag lite trött?

Ja, jag är lite trött. På flera sätt. Fysiskt. Har varit och tränat. Sprungit fyrtio minuter på löpbandet. Trodde att jag skulle slippa lite av trycket mot bröstkorgen. Jag måste göra något åt min dygnsrytm. Jag mår inte bra av detta. Jag måste komma upp tidigare på dagarna. Lägga mig tidigare. Om inte annat för psyket.
En helt annan sak: Det ringer i telefonen hela jävla tiden. Det gör det nästan aldrig längre. Nu i tjänstledigheten har jag tid. Och man vill att det ska ringa. Då ringer det inte. Idag vill jag bara ha tyst omkring mig. Då ringer det hela tiden. Eller så är jag bara gnällig.
Ja, så är det!
En gnällspik med för många tecken, det är jag det.

Men plötsligt ringer det från tidningen, en beställning av en nyhetskrönika. Jag blir glad. Jag känner mig sugen. Det är ett bra ämne.
Papper i maskin!

Trött, ja. I morse vaknade jag halv åtta på morgonen av att telefonen ringde. Jag skulle bli intervjuad i Morgonpasset angående den här bloggen.
Det är märkligt, genomslaget.
Kanske för att det i någon bemärkelse var oväntat att jag började blogga. Kanske för att folks bild - om nu folk har någon bild alls - av mig är att jag sitter med pannan i djupa veck och funderar på galaxens nagelband. Kanske har bloggen visat att jag gör det. Ja, också. Men inte bara.
Om man tidigare följt mig och mina texter väl, då vet man också att jag skrivit en hel del med humor som utgångspunkt även tidigare.
Om man nöjt sig med en bild av en ung allvarlig man så blev man kanske förvånad.
Jag kanske inte borde fundera så mycket.
Ja, över mig själv.

Hur gick då intervjun? Jovars. Jag minns inte så mycket. Jag var väldigt nyvaken.

Jag kan ha fått frågan: "Hur är det att blogga?"
Jag kan ha svarat: "Kul."
Eventuellt med tillägget: "Men jävligt jobbigt."

http://www.sr.se/cgi-bin/p3/nyhetssidor/index.asp?ProgramID=2024

Nu, ett nytt försök: Hur är det att blogga?
Kul. Också. Först, jävligt kul. Jag testade för att jag plötsligt hade tid. Jag upptäckte hur jävla kul det är att skriva utan press igen. Det var ett tag sen. Jag var väl tretton senast. Sedan kom pressen. Den kommer alltid. Jag har visserligen struntat rätt hårt i den. Skrivit om jag känt för det. Struntat i det, om jag känt det motsatta.
Men jag avskyr känslan av att ord bara försvinner.
Jag vill att ord ska stanna.
Här känns det som att man staplar upp ord på ett rullband, om än inför publik, och tittar på hur de långsamt rullar iväg och försvinner.
Det känns lite meningslöst.
En bok försvinner aldrig. En tidning kan bevaras. En blogg... den är snabbmat. Snabbmat kan vara jävligt gott. Men det är snabbmat. Ett intryck som stannar lika länge som det upplevs.
En blogg är rolig och sympatisk, en massa ord utan anspråk. Man får nog aldrig kräva mer av en blogg.

En bok, en film, ett reportage, en krönika kan borra sig in i folk på ett annat sätt.
Man kan bära dem med sig.
För alltid.

Jag försöker, men jag kan inte minnas ett enda blogginlägg jag har läst.


/Ronnie.

Kråkskräks - igen!

OVAN: Kräks (till vänster) och kråka (till höger).

Minns ni när jag skrev om kråkan som åt av kräks?
Klart ni gör.
Nu har det hänt igen. Jag gick på Kungsholmen idag och fick syn på en kråka som åt av en till synes färsk spya. Det var en spya som såg ut att tämligen nyligen ha tillhört någon som ätit gulaschsoppa. Förra gången jag såg en kråka spisa en spya skymtade jag inga spår av skam. Kråkan åt kräkset som om det vore bland det mest naturliga en kråka kan göra.
Så var inte fallet denna gång.
Kråkan skämdes.
När jag tog upp mobilen för att ta en bild lunkade den iväg ned längs Fridhemsgatan.
Skamset.

/Ronnie.

Vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö. Vi ska alla en gång dö.

OVAN: Bildbeviset.

Jag sitter hemma och röker inomhus och tänker på döden.
Det började på Oslos flygplats. Vi satt och väntade på hemresan, jag och Martin och Joakim. Bredvid oss satt en trött mamma. Hon hade två söta barn. En liten storebror och en ännu mindre lillasyster. Lillasyster började plötsligt gråta. Hon satte sig bredvid den trötta mamman.
Lillasyster: Mamma, mamma, Axel säger att jag kommer att dö.
Trött mamma: Nej, det kommer du inte.
Lillasyster: Men Axel säger det!
Trött mamma: Nej, men du kommer inte att dö. Det får du inte.
Storebror: Jo, det ska du.
Trött mamma: Nej, Axel.
Storebror: Jo, alla ska dö.
Lillasyster: Jag vill inte dö!
Trött mamma: Nej, det ska du inte.
Storebror: Joho.
Trött mamma: Axel!
Lillasyster: Jag vill inte dö!
Trött mamma: Oroa dig inte, älskling. Du kommer inte att dö.
Jag: Det värsta är att Axel har rätt.
Joakim: Ja, jo.
Jag: Den lilla jävla sanningssägaren.
Joakim: Den jäveln.


/Ronnie.

Befrielse, mm.

Jag skulle åka fyrans buss från Hornstull. Då hittade jag följande budskap i busskuren.
Det var en på många sätt tankeväckande affisch.
Ja, läs själv.

En sak bara:
Vad är detta "med mera" - utöver själva "befrielsen"?
Ostkaka?
Flädesaft?
"Armageddon" på dvd?

Jag bara undrar.


/Ronnie.

Bilden av en Sandahlsk bicycleta.

OVAN: Bildbeviset.

I dagens Aftonbladet har jag skrivit en krönika. Det har jag varje måndag. I dag skriver jag om min debut i det svenska författarlandslaget i fotboll. Som jag också skrev om nedan. Jag skriver om en pojkdröm som går i uppfyllelse. Jag skriver om rädslan för att ingen ska förstå digniteten i att ha gjort MÅL på en BICYCLETA i sin LANDSLAGSDEBUT. Jag skrev om tid och tid som upphör. Om ögonblick när verkligheten stannar. Om små stunder som blir tomma bildrutor i en filmkamera, om små delar av en sekund som blir ett svart fotografi, som måste berättas mun till mun. För inte kunde jag tro att mitt fotbollslivs största ögonblick skulle vara fångat på bild.

Man tror så mycket.

Ovan ser ni bilden av när bollen går i mål. Jag ligger i konstgräset och tittar upp. Det är ögonblicket när jag förstår. Att jag gjort MÅL. På en BICYCLETA. I min LANDSLAGSDEBUT.

Se och njut.

Mitt fotbollslivs största ögonblick.


/Ronnie.

Att sälja sin själ till djävulen.

OVAN: Stureplans chefredaktör Viktor Baaaaarth von Krooon.

Som ni alla redan vet. Jag har redan ett kommersiellt samarbete på den här bloggen. Med produkten "Insektsdräparen" (originalet) från Kjell & Company.
Nu har det kommit fler propåer.

Från mingelsajten Stureplan.se. För er som inte vet: Stureplan är en vägkorsning i Stockholm där det serveras sprit. Och de har en egen sajt. Ungefär som om man hade "odenbadet.se" i Falköping, minus vatten.
Deras chefredaktör Viktor Baaaaarth von Krooon kom med ett förslag om jag - eder bloggpoet - skulle blogga en månad från vägkorsningens sajt.
Jag sa:
Absolut, om jag får 60 000 kronor i månaden.
Och en borste av stål så att jag kan skrubba bort smutsen från mig själv efter varje inlägg.

Nu har han lagt ut ett gäng fantastiska fyllebilder av mig där jag har snattat modejournalisten Elin Klings cowboyhatt - det skulle inte förvåna mig om hon letar fortfarande på Humlan - och det var kanske inte mitt livs mest stabila kväll efter en massa skit som hade hänt.

Men det var ett stabilt krav.
60 000. Och borste av stål.
Nu har chefredaktören Viktor Baaaaarth von Krooon - en man jag på ett rent privat plan uppskattar, men som ni alla vet är business faktiskt business - raljerat över detta i sin blogg. (Googla skiten, jag vet inte hur man länkar.)

Vänta nu.
Först ett stickspår:
Kan man vara chefredaktör för en hemsida? Vem är i så fall chefredaktör för denna? Vem var chefredaktör för den idolsajt, tillägnad fotbollsspelaren Leonardo, jag hade som barn? Jag utesluter inte att det var Viktor Baaaaarth von Krooon. Han är antagligen chefredaktör för alla tidningar som inte finns. Ett chefredaktörsmysterium. En modern publicistisk myt.

Jag tillämpar i dag ett gammalt maffiaknep.
Den som visar disrespect får ett högre bud. Dubbelt så högt. Kanske ännu högre.
Så här:

Chefredaktör Viktor Baaaaarth von Krooon, om jag ska blogga för stureplan.se vill jag ha följande:
* 120 000 spänn svart i en blomlåda av plast.
* En undulat.
* Undulatbur.
* Undulatkäk (årsförbrukning.)

Kära vänner, något jag glömt i kravlistan?


/Ronnie.

Studio Ronnie - konstbloggen!

OVAN: Ännu ett konstverk på en offentlig toalett i Norge.

Den norska konstscenen är för närvarande väldigt spännande och utmanande, akut i sin övertygelse om tron på lika sexuella rättigheter, med hjärta, hjärta, hjärta, det alldeles bultande, blodiga röda.

/Ronnie.

Norge, ett land för konstkännare.

OVAN: Norsk toalettkonst.

Som ni alla vet. Eder bloggare är en kosmopolit. En världsmedborgare.
I helgen besökte han ett land som heter Norge. Först anlände han till huvudstaden Oslo och dess flygplats. Det var en på många sätt sympatisk flygplats. Bortsett från priserna. Han blev tvungen att pantsätta sin lägenhet för att ha råd med en liten ostsmörgås och en latte. Men så är det när överklassen spisar. Dyrt.
Sedan gick eder bloggpoetiska kosmopolit in på toaletten. Det var en överväldigande upplevelse. Man hade nämligen investerat i konst. Utmanande, sexuella motiv i abstrakta linjer. Enkelt, avskalat, rakt. Träffande, akut konst.
På toalettens väggar!

Där har vi svenskar något att lära.

/Ronnie.

Här sitter jag och oduger.

Jag hatar det här. Sitter nämligen på ett kafé och är missnöjd med mig själv.
Oduger.
Jag skulle ha åtta miljoner fler träffar än Belinda brukar ha denna veckan, tänkte jag. Enligt bloggportalens pissiga statistik har jag inte det - vilket naturligtvis är buffel och båg. Herpes (sådan som går att bota, jag är en förlåtade människa) åt bloggportalen.

I dag beror inte min oduglighet på mig. Det har den annars gjort ibland. Vad gäller denna bloggen har jag varit en usel bloggare i flera dagar. Av flera orsaker. Två om jag tänker efter. 1) Jag har varit rätt psykiskt slut på grund av en grej. 2) Jag har varit bortrest med författarlandslaget i fotboll och i Norge visade sig Ines Usmaann ha rätt; internet var en fluga.

Och nu detta:
Så fort jag ska publicera något kommer det upp en jävla Google-logga och texten:

"Server Error
The server encountered a temporary error and could not complete your request.
Please try again in 30 seconds."

Så försöker jag trettio sekunder senare. Och det funkar fortfarande. Och kan jag skriva nåt så kan jag ändå inte lägga upp någon bild. Det gör mig mycket upprörd.
Belinda har kanske inte betalt räkningarna, vad vet jag. Hon kanske har lagt alla pengar på grisfester och dyra handväskor, Odd Molly-prylar.

Det är därför jag sitter här på ett kafé och oduger.


/Ronnie.